Så var det då 1:a Advent. Jag som inte är någon älskare av julen är ändå en älskare av advent och adventsdekorationer. Jag älskar ljuset som blir i alla fönster och trädgårdar vid advent.
Så igår (en dag för tidigt enligt mig) så åkte alla adventsstjärnor och adventsstakar upp i våra fönster.
Jag brukar annars hålla på traditionen inga adventsljus i mitt hus förrän den stora dagen.
Men eftersom jag skulle vara borta större delen av idag så fick det bli igår. Fint blev det.

Igår var också en bra dag. Bra ur måendehänseende. Jag mådde bättre än jag gjort på flera veckor. Men säg den glädje som varar.
Visst var jag trött, hade feber och domningar igår men det var ändå mildare än tidigare dagar. Sååå skönt. Jag vilade rejält hela dagen och det var uträknat så för att spara på ork och energi till idag.

För trots protester från min käre make så hade jag bestämt mig för att åka på utställning idag. En utställning jag anmält sen länge tillbaka och som jag behövde få göra. För även om jag inte är frisk kroppsligen så är jag det mentalt och det tänker jag förbli. Men får man aldrig göra något roligt, något stimulerande, något som laddar batterierna då blir man nog sjuk mentalt också.
Att det skulle komma surt efter det visste jag och var beredd att ta.

Imorse när jag vaknade var jag rätt ok. Hade lite ont i höger hand och fingrar, ont i ryggen och stel men för övrigt relativt ok. Jag har ju mina bästa stunder på förmiddagarna. Det är efter lunch som min ork tryter och som det värsta kommer.

Så också idag förstås. Surt efter var det jag visste. Men så surt trodde jag nog inte. På vägen hem var jag nog inte lika talför som vanligt om ni frågar Caddien. Inte mot slutet iallafall. Men då hade "operation världskrig" belamrat varenda muskel och varenda led i min kropp.
Värst var det faktiskt ovan midjan (nåja där den skulle ha suttit då). Axlar, armar, fingrar och händer talade ett språk jag inte hört förut.
Jag hade så ont att jag blev gråtfärdig när jag kom hem och visste att hundarna skulle rastas innan jag fick vila.

Men som jag sa till min Caddie. Inte lönt att gnälla härhemma när jag själv är orsaken till det. När min man varnade mig och tyckte jag var galen som skulle åka.

Om det var värt det? Ja det var faktiskt det fast jag vet att jag även har surt att vänta de närmaste dagarna. För det gav mig lite andrum från "sjukeriet". Nåt annat att tänka på och en "vitamininjektion" som jag behövde för fortsatt kamp med behandling och krig mot "soldaterna som rumsterar i mitt blod".

Dagens mående
37.6 i feber (lägsta på länge)
Ont i alla leder man kan tänka sig
Stel i hela kroppen
Huvudvärk

Ont i ryggen och under fotsulorna
Inte så farligt svullen i fingrarna men domningar i vänster hands yttre fingrar.
Hugg och smärtor i hjärttrakten (lite som mjälthugg fast högre upp)
Men glad ändå

Imorgon är en ny dag och en dag jag ska få svenska läkare att tro på att den behandling jag ska genomgå är bra för mig. Håll tummarna för att det är en läkare som vågar lyssna. Kampen mot bakterien som tagit över min kropp går vidare. Nu med ny energi hämtad från dagens övningar.
Qvittra blev BIR by the way. Dvs Bäst I Rasen för den invigde.

Natti natti
Lisa