Dagens mående
As usual värk i leder och ben. Bättre i armar och fingrar idag.

Febern ligger som i måndags runt 37.7
Har varit otroligt trött idag. Haft svårt att koncentrera mig.

Yrseln är tillbaka om än inte hela tiden.... än.
Snubblig idag då jag var ute och gick dvs balansen är inte den bästa.

Hade idrottslektion idag och vi skulle göra ett uppvärmningsprogram där man skulle snurra. Jag kunde inte snurra en enda gång utan att vara på vippen att svimma. Så helt klart är balanssinnet rejält påverkat på mig just nu. Saker jag tidigare kunnat göra utan problem är nu saker jag ofta undviker pga stelheten och balanssvårigheterna. Trist.

Durrig i huvudet och har huvudvärk om ej så himla mycket.

Har fått svar från Dr Klemann. Jag åker 28/9 för en behandling hos honom. Jörgen följer med första 1½ veckan. Sen får jag klara mig själv. Ångest!

Håller på att kolla boende och hur vi ska ta oss från flygplatsen (Baden-Karlsruhe airport) till Pforzheim på bästa sätt. Jag behöver ju en smidig väg när jag ska hem sen. Men antar att jag tar taxi, trots priset, då. Jag har ju ingen aning om hur jag mår då och om jag ens KAN åka tåg och buss själv. Kanske behöver ledsagarservice rent av

Jag grät en skvätt både igår och idag. Det känns skrämmande det jag har framför mig även om jag vet att jag inte kunde gjort ett annat val i det läget jag är. Att försöka är att vilja. Att inte våga är att förlora. Så känns det. Jag vill inte förlora mot denna sjukdom. Jag vill bli frisk och jag ska kämpa för det.

Dock kan jag känna att vissa i min omgivning inte riktigt förstår. Det syns inte på mig alltså är jag inte så sjuk. Men skulle jag se ut som jag känner mig så vore det ingen glad syn kan jag säga. Jag kan inte gå omkring och se ut som sju svåra år för att jag ska bli trodd eller få lite medkänsla eller åtminstone förståelse. Vill man inte förstå hur illa det är så kan det kvitta. Dessa människor väljer jag också bort. De tillför mig ju inget så varför ödsla tid?
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig det är inte det det handlar om. Men jag vill att man ska förstå att jag faktiskt ÄR sjuk och att vissa saker är svårt för mig just nu.

Men jag kan säga en sak.... för varje steg jag ska ta framåt så är det inte för mig som för andra att bara sätta ena foten framför den andra och gå på. Varje steg kräver en enorm koncentration hos mig just nu och varje steg är inte smärtfritt. När yrseln sätter in känner jag också rädsla. Rädsla över att svimma.

Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon är en ny arbetsdag och jag börjar tidigt. Känns skönt att jag också slutar tidigt och kan åka hem och fortsätta min nuvarande sysselsättning = vila. Hur kul som helst att inte ha ork för mer än så i livet (not).

Ni som fortfarande är friska. Lev i nuet och ta vara på varje minut. En dag kan det vara så att ni minut för minut blir fråntagen mer och mer av det ni gärna vill göra. Pga att ni inte kan eller orkar fysiskt (eller psykiskt). Var rädda om er och varandra.

Lisa